Loading...
You are using an outdated browser. Please upgrade your browser to improve your experience.

Maria Soxbo, artikel nr 2.

Under 2021 har vi bjudit in den etablerade och prisbelönta journalisten och författaren Maria Soxbo att tillsammans med oss lyfta hållbarhetsfrågan på ett modernt och intresseväckande sätt. Vi tror att medvetenhet är det första steget och att därefter mogna in i tankebanor och handlingar som är mer långsiktiga. Med hjälp av Marias ord på temat och ämnet, kan vi förhoppningsvis tala till både förnuft och aktion.

Vikten av hantverk

Det är som magi. Den mjuka lerklumpen snurrar fort, fort på drejskivan, innan krukmakarens skickliga händer förvandlar den till en elegant kopp. När drejskivan slutar snurra ska koppen lufttorka. Glaseras. Brännas. Att skapa ett fungerande, vackert bruksföremål från grunden tar tid.

Maria Soxbo: journalist, författare och medgrundare av Klimatklubben

Men krukmakaren har sina begränsningar. Det är mer effektivt att överlåta arbetet åt en maskin i en fabrik. På den tid det tar krukmakaren att dreja en enda kopp kan maskinen producera hundratals. De blir dessutom alla helt identiska, utan spår av den mänskliga faktorn. Perfekta. Fast … är det verkligen den typen av perfektion vi vill ha?

Varje lördagsmorgon tar jag fram en handdrejad kopp och häller upp helgens första te. Glasyrens färg skiftar i morgonljuset, och mina händer vet exakt var det finns små ojämnheter för fingertopparna att glida över. Undertill står krukmakarens signatur ristad i den en gång mjuka leran, och även om jag inte sett just den här koppen bli till så har jag besökt honom i hans verkstad och sett honom arbeta. Att dricka helgens första kopp te ur just den här koppen är en ritual som gör mig medveten om allt omkring mig. Ingen fabriksproducerad kopp har någonsin haft den effekten på mig.

Vi lever i överkonsumtionens tid. I lågprismarknadens tid. Just nu går det att producera enorma mängder produkter på ett oerhört billigt sätt, så det gör vi. Och som konsumenter kan vi tillfredsställa de flesta begär, eftersom vi mycket sällan betalar varornas verkliga pris. Men någonstans har människor varit inblandade, även om det är en maskin som stått för tillverkningen. Vad har de för lön och arbetsvillkor när ingenting får kosta mer än några öre att producera? Vad betalar klimatet för pris när ändliga resurser förbrukas på löpande band och frakterna går allt snabbare?

En konsekvens av detta blir också att våra ägodelar blir allt mindre värda för oss. De massproducerade muggarna kostade en spottstyver och finns i tiotusentals exemplar, vad gör det om en eller två går i kras? Eller om vi tröttnar på färgen? För de flesta av oss är kostnaden så överkomlig att vi kan ”unna” oss att vara ombytliga. Tröttna, agera på trender, inspireras av andra – byta ut.

Och det gäller det mesta i våra liv. Jackan är inte sydd av en skräddare, utan av en maskin. Hyllan är inte byggd av en snickare, utan av en maskin. Kakan är inte bakad av en bagare, utan av en maskin. Vad gör det med oss, när nästan allt omkring oss saknar spår av den mänskliga handen? Vad får vi för relation till våra ägodelar när vi köper dem för att de är billiga eller trendiga, snarare än för att de fyller en funktion eller för att vi beundrar hantverket som ligger bakom?

Vår förmåga att nå hållbarhet hänger på att vi sätter ett värde på det vi konsumerar. Att vi blir medvetna om att den vakuumförpackade filén en gång varit ett djur och att råvaran till de fabriksgjorda trämöblerna strävat mot himlen under flera decennier innan de avverkades. Att inget är slit-och-släng.

Vi inser förstås att det finns ett samband även mellan det vajande sädesfältet och den fabriksbakade, billiga limpan. Men sambandet är inte lika uppenbart som när vi handlar nybakta bullar från det lokala bageriet, får en handstickad kofta av farmor eller köper en handdrejad kopp direkt från krukmakaren. Och det blir väldigt mycket lättare att blunda för det.

Min kopp kostade mångdubbelt mer än de fabriksgjorda muggar marknaden dräller av. Jag hade nog kunnat köpa närmare 100 för samma summa pengar. Men jag behöver ju inte 100 muggar, jag behöver en enda som förgyller varje lördagsmorgon under resten av mitt liv. En kopp som jag är oändligt rädd om för det finns bara en. Krukmakaren har gjort många koppar vid det här laget, hans keramik finns till och med på flera finkrogar. Men trots hans skicklighet så blir ingen kopp identisk med den föregående. De blir alla unika, tack vare att det är en mänsklig faktor med i spelet. Och den faktorn, den är lätt värd 100 fabriksmuggar för mig.

Maria Soxbo är journalist, författare och medgrundare av Klimatklubben. Hon sadlade om från inredningsbloggare till greenfluencer för att istället inspirera fler att se fördelarna med att leva hållbart, och är övertygad om att de flesta av oss skulle må bättre av att leva ett liv inom planetens gränser istället för att övertrassera såväl plånbok som mental hälsa i det snabbt snurrande ekorrhjul vi lever i idag. Tillsammans med Emma Sundh driver hon också Plan B-podden som handlar om det goda livet efter omställningen. Maria har på egen hand och tillsammans med andra skrivit totalt sex böcker om klimat, hållbarhet och omställning, och hamnade 2021 på plats 25 på listan över Sveriges 101 hållbarhetsmäktigaste personer.

@mariasoxbo.se
@planbpodden
@klimatklubben.se
Mariasoxbo.se